Eliaz fick tack och lov medicin mot öroninflammation i dag. Vi satt tätt ihopkrupna isoffan tillsammans i natt och försökte hantera det onda tills dess vårdcentralen skulle öppna nu på morgonen. Vi fick nämligen veta att det var dit vi skulle vända oss för vi var inte välkomna till akuten igår kväll för sådana besvär..märkligt kan jag tycka. Mitt i natten satt vi där i soffan och jag flyttades tillbaka till småbarnsåren med många nattvak och diverse sjukhusbesök. Personalen på barn 2 var helt fantastiska och det underlättade en hel del. Jag minns att jag kunde sitta i korridoren och se alla dessa sjuka barn omkring mig, så fulla av liv och glädje trots sjukdomar och besvär. Barnen har en enorm förmåga att se det goda i allt trots motgångar. Frågan är var den gåvan beger sig på livets väg? Jag vet inga barn som är bittra, det är ett vuxen syndrom. Jag blir också less och irriterad som alla andra så klart..men jag har lärt mig genom åren att det hjälper inget att klaga och sura över att saker och ting kanske inte blir som man tänkt sig. För min egen del tror jag att mina egna motgångar bara gjort mig starkare och mer ödmjuk till livet. Precis när man går igenom det där jobbiga så vill man helst fly fältet men senare förstår man utvecklingen som skapats tack vare prövningen. Det är vad min föreläsning handlar om, att våga se det goda motgångarna för med sig. Livet är en skola. Jag tror att vi ska lära oss vissa saker på den här vandringen som kallas livet och för att hinna njuta av vandringen behöver vi stanna upp och bara vara.
Sköt om er! Kram Angelica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar