Våga sörja våga trösta

Att sörja..är svårt men det kan vara lika svårt att trösta någon som går igenom stor sorg. Vi vill ju så väl men osäkerheten över att säga fel saker eller kanske rent av inte säga något alls kan bli så komplicerat, oftast helt i onödan. För mig var pappas bortgång i maj 2011 den närmast anhöriga jag förlorat i mitt liv hitills. Min familj och alla mina vänner fanns omkring mig och det var avgörande för att jag inte skulle komma ner i deppression. Jag hade haft en djup svacka i mitt liv tidigare under våren och tänkte att pappas dödsfall på det skulle knäcka mig totalt men det skulle visa sig att jag tog mig ur det starkare än innan. Jag kunde börja gråta var som helst och när som helst och tänkte alltid -Är detta normalt? Jag minns speciellt en äldre dam som kom fram till mig vid ett tillfälle då min telefon precis ringt och det stod: Privat nummer på displayen. Min första tanke var: Pappa konstnär, som alltid visades i displayen när han ringde till mig. På en bråkdels sekund hann jag både  uppfatta att han kanske ringde,  inse att han inte kan ringa för han är död och känna ett enormt tryck av sorg i mitt bröst. Min reaktion blev att tårarna sprutade och där stod jag med min varukorg och kände mig helt utelämnad.Då kommer denna ängel fram till mig, en äldre dam med vänligt leende och lägger sin varma hand på mina axlar.Hon sa inte så mycket men förstod att jag behövde en medmänniska just då.Jag tackar henne så mycket men tänker senare att hon kanske ändå inte förstod hur mycket detta betydde för mig egentligen.För hur förklarar man vikten av stöd när sorgen är som värst?Ingen kan rädda mig från smärtan men lindra den med sin omtanke.Jag tycker aldrig att vi ska vara rädda för sorgen, den tillhör livet precis som glädjen.
                                                               Kramar  Angelica